Hilda

Precis lika som att jag verkligen är glad när jag är glad,
så är jag verkligen ledsen när jag är ledsen.
Igår sa jag till Viktor att jag aldrig mer vill gråta för att jag är ledsen.
Vet inte riktigt varför jag började tänka på det,
och det kändes jobbigt att veta att jag kommer gråta,
för att jag är ledsen, massa fler gånger i mitt liv.

Nu på vägen hem åkte jag förbi platsen efter 76:an,
där en 21-årig kille dog natten till midsommarafton, i en bilolycka.
Det stog massor med blommor och ljus, och några personer hade samlats där.
Jag har ingen aning om vem han var, men jag tänkte på honom.
Jag tänkte på allt han aldrig mer kommer göra.
På allt han aldrig mer kommer känna.
Och blev jätteledsen.
Sen tänkte jag på varför han inte finns längre och det gjorde mej arg.
Tänkte på allt som kan ha varit orsaken till att olyckan skedde.
Försökte hitta något att skylla på.
Hastighet? Oaktsamhet? Grupptryck?
Jag har ju ingen aning.. det kanske var en älg..
En mötande bil i fel körfält?
Det kanske till och med var han som orsakade olyckan genom att dra tag i ratten..?
Att jag blev arg gjorde mej ännu ledsnare.
Det spelar fan ingen roll vad som hände!!
Vad som var orsaken till hans död.
Han är död, och det går aldrig, aldrig att ta tillbaka.
Jag grät hela vägen hem...

Jag är inte rädd för döden i sej.
När mina nära och kära dör av ålder så kommer jag att överleva det.
Jag kommer inte tro att jag kommer göra det,
men jag kommer det.
Men om någon dör av en olyckshändelse...
Då vet jag faktiskt inte om jag kommer överleva.
För av någon anledning känns det värre.
Som att det inte var meningen...
I min värld har allt en mening.
Kanske är det just därför detta får mej att reagera mycket starkare än vad som kanske vore vettigt.
Klart det berör dom flesta av att se blommorna vid olycksplatsen,
men är det kanske något som är fel när man känner som jag gör..?