Har funderat på en grej.
Att få ont av foglossningen är ju inte direkt ovanligt.
När jag pratade med min barnmorska om det så fick jag namnet på den enda läkaren på HC som hade någon slags utbildning när det gällde foglossning.
Hos henne var det inte direkt lätt att få tid,
för dom som bokar tider verkade inte vara nå sugen på att ge tid hos henne.
Men jag fick i alla fall en tid till slut.
Hon sjukskrev, men sa att jag dessutom skulle vända mej till deras sjukgymnaster.
Ringde till dom och fick svaret att det var för sent att göra något från deras sida.
Det kan man ju tycka att läkaren borde ha vetat, men icke.
Dom tipsade om akupunktur,
men tyvärr var det bara en barnmorska som utförde det och henne går inte jag hos.
Så då verkade det bara vara att glömma,
för det lät inte som att man kunde få en tid hos någon annan barnmorska än sin egen.
Alla jag har pratat med har tipsat om ett sånt stödbälte, trochanterbälte.
Men när jag har frågat om det hjälper så har jag inte direkt fått något bra svar.
Typ något i stil med att det kan hjälpa...
Har själv sökt information och det verkar som att det bara hjälper om man har brister i broskfogarna.
Och det vet jag egentligen inte alls om jag har,
för det kan lika gärna vara något annat som smärtar.
Har hittat en studie som har kommit från till att om man har ont i ländryggen under foglossningen,
vilket jag har, så beror det på att man har en ryggskada sen tidigare.
Alltså det beror inte på foglossningen i sej, och därför skulle bältet i vilket fall inte hjälpa.
Och jag har ju faktiskt en ryggskada efter bilolyckan.
Så jag tror att jag själv bestämmer mej för att undvika rörelserna som jag vet orsakar värre smärta,
gör övningar som jag har hittat i min gravidbok och inte jobbar dom längsta passen.
Det borde funka bra.
62 dagar kvar idag =) Eller exakt två månder.
Beräknad födelse sjunde maj.
Satt och läste om förlossningar igår kväll,
och blev väldigt känslosam.
Kan lixom inte fatta att vi ska gå igenom den om så pass kort tid.
Man har så mycket funderingar.
Som man dessutom inte kan få några svar på eftersom det inte går att veta i förväg hur det ska gå.
Har i alla fall inte tänkt skriva något förlossningsbrev.
Tror att jag känner mej lugnare och tryggare om jag överlåter besluten till personalen som kan det dom håller på med.
Blir bara nervös om jag ska ha åsikter,
när jag egentligen inte vet vad som är bäst,
varken för mej eller bebisen.
Jag litar på att jag blir omhändertagen på bästa sätt,
och bara får bedövningar som anses nödvändiga.
För fem månader sen var jag helt inställd på att ta alla bedövningar man kan få,
men nu känner jag istället att jag vill ha så lite som möjligt.
Att göra förlossningen onödigt lång bara för att jag inte står ut med smärtan kännas bara dumt.
Finns ingen som helst anledning till att jag inte skulle klara av det,
när alla andra gör det.
Dessutom tror jag att jag har blivit ganska duktig på att tänka bort smärta.
Något jag har lärt mej under alla år med fruktansvärda menssmärtor.
Och jag vet att ni som har fött barn och läser detta sitter och tänker typ:
"Hon ska få se, hon kommer inte vara så kaxig när det väl händer."
Kanske inte, men om det lugnar mej att tänka så nu,
då tänker jag tänka så.
Men som sagt, det blir aldrig som man tänk sej...
Hur som helst kommer det gå bra!
