Hilda

2013-01-07

Publicerad 2013-01-07 15:23:18 i

Ända sen Mio föddes har vi haft problem med hans sömn.
För det står så i min "barnbok".
Det är aldrig spädbarnen som har sömnproblem, utan det är föräldrarna.
Det största problemet har varit att det kan ta flera timmar att få honom att somna.
På kvällen har jag inte brytt mej speciellt mycket (låtsas jag i alla fall),
men på dagen har det känts så otroligt drygt,
för det andra problemet är att han bara sover en halvtimme åt gången på dagen.
Det betyder alltså att vi har fått ägnat kanske en timme åt "läggning" för att han ska vakna en halvtimme senare.
Däremot har han som tur är sovit ganska bra på nätterna jämt.
Men nu har han varit sjuk, och inte alls sovit speciellt bra.
Plus att Viktor har börjat jobbat, vilket gör att jag inte hinner vila nånting på dagarna.
Detta har resulterat i att jag både ser ut och känner mej som en 70-åring och det enda jag fantiserar om är att springa långt ut i skogen där ingen kan hitta mej och lägga mej och sova ett dygn eller två.
Men de vore så synd om Mio då, som skulle bli själv hela dagarna.
Han skulle bli jättelessen.
Så istället bestämde vi oss för att börja med fem-minuters-metoden från och med idag.
 
Man lägger barnet, låter det skrika i fem minuter, går in igen, pussar och smeker på kinden, går ut, låter det skrika fem minuter till, går in och gör samma sak...
Tills barnet somnar helt enkelt.
Klockan 9:35 i morse skulle planen sättas i verket.
Först smågnällde han bara och det gjorde mej inte så mycket.
Sen började han skrika hysteriskt, och det kunde jag faktiskt leva med också, även om det var jobbigt.
Efter kanske fjärde gången jag var in så började han gråta så otroligt hjärtskärande.
Jag kan inte ens minnas att jag någonsin har hört honom så ledsen.
Det var fruktansvärt!!!
Jag mådde illa av mammaångest och jag tror till och med att jag grät en skvätt.
Efter att jag hade varit in nio gånger så grät han i fyra minuter,
sen blev det tyst.
Jag hörde honom snyfta i sömnen flera gånger och jag mådde så himlans dåligt.
Och efter prick en halvtimme så vaknade han,
precis lika ledsen som han somnade,
så inte kändes de nå bättre...
 
Klockan 14:15 var det dags igen.
Jag stålsatte mej och kramade och pussade honom som att det inte fanns en morgondag.
La honom i sängen och gick ut...
Och vad händer?
Han somnade!!! Jag tror fortfarande inte att det är sant.
Och dessutom, efter exakt en halvtimme grina han till och somnade om igen,
Han sover fortfarande, över en timme senare!!!

Kommentarer

Postat av: Linnéa

Publicerad 2013-01-08 00:51:27

Åh vad jag förstår hur du känner. Hoppas det fixar sig så ni får sova och vara glada. Själv längtar jag också efter skogen och tystnaden :) och lilla plutten. Det blir nog bra ändå, det kan ju vända fort så hoppas sömnproblemen är över för ett bra tag! Kram på er och vi får ses snart! KUL att du bloggar igen när du vill. Hurra!

Kommentera inlägget

Publiceras ej

Om

Min profilbild

Hilda

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela