Separationsångest
Tänkte lätta mina tankar angående den ganska vanliga företeelsen barns snuttar. Mio har en kanin som heter Nenne. Han är stor. Lite väl stor egentligen. 
Han blev en del av familjen för 125 veckor sen (tack Instagram för den uppgiften).
Efter lite huvudräkning har jag kommit fram till att Mio då var cirka ett halvår gammal. Alltså verkligen inte gammal nog för att bestämma saker själv, även om jag tyckte det kändes så relativt ofta. Men vi tyckte helt enkelt att det skulle vara fasligt mysigt för honom att ha en jämnstor sovkompis. Eller lite ännu större än jämnstor...
Inte förren han började på dagis nästan ett år senare insåg vi hur himla stor han var. Nenne alltså. Det blev lixom två barn att släpa ut till bilen varje morgon.
Men det spelade ingen roll. Detta var Mios ovärdeliga kompis och han skulle med, överallt. Hela tiden! Jag vet inte hur många gånger jag har hört Mio säga "Jag älskar dej!" till honom. Eller "Du är min bästa vän!".
Han var med och lekte med spännande elektronik.
Han var med på första dagisbilden.
Han var med på första bussturen.
Och så vidare. Jag tror att ni förstår!
Och så kom det en morgon, en helt vanlig morgon trodde jag, när Mio sa att Nenne ville stanna hemma. Jag förklarade om och om igen att Nenne då inte skulle finnas på dagis när det blir dags för vila. Och inte heller om Mio slår sej och behöver tröst. Men det spelade visst ingen roll. Han ville vara hemma. Och det gick bra den dagen. Och nästa dag. Och nästa...
Det konstigaste med den här historien är min separationsångest. Jag har jättesvårt för att lämna Nenne på morgonen. Jag bäddar ner honom, klappar på honom och säger hej då med gråten i halsen medans Mio står ute på gården och stampar otåligt för att komma iväg. Hur det kan vara...
