Hilda

Sen jag blev sjuk har jag verkligen inte haft lust med någonting.
Igår grät jag för jag var så trött på att inte kunna andas genom näsan.
Det är helt sjuk vad man kan må psyksikt dålig av en sån sak.
En liten, liten skitsak!!!
Det jag skulle komma fram till nu var att jag kollar på Efter tio,
och fick helt plötsligt sån lust att dela med mej av mina åsikter igen.
Och det tyder väl på att jag är på bättringsvägen..?
Det handlar om plastikoperationer av olika slag.
Ingrepp som inte går som det var tänkt och ingrepp som i efterhand ångras.

Vill man göra ett kirurgiskt ingrepp så tänker jag inte döma.
Det finns massvis av historier med lyckliga slut.
Huvudsaken är att man har tänkt igenom det både en och två gånger.
Kanske sökt psykologhjälp för att ta reda på om det i grund och botten handlar om dom små brösten eller den stora näsan.
Det är nog ganska vanligt att orsaken till den dåliga självkänslan bottnar i något helt annat,
som går att "åtgärda" på andra sätt.
Och att man sen också är beredd på att allt kanske inte blir frid och fröjd efter ingreppet.

Man ska aldrig säga aldrig,
men jag är ganska säker på att jag inte kommer göra något ingrepp av något slag.
Vi ser ut som vi gör, och det finns massor av sätt att göra det bästa av det.
Det låter kanske som en klyscha, men är du positiv och visar självförtroende,
så blir du vacker som genom ett trollslag.
Tänk efter själva.
Jag tror ni kommer inse att det stämmer.

Och vad det gäller ingrepp för att dölja åldertecken.
En supersnygg kompis sa en sak en gång.
Jag minns det inte ordagrant,
men det var något i stil med detta:
"Ähh, jag tänker aldrig dölja mina ålderstecken.
Jag ser fram emot att få rynkor.
Jag tycker det är fint.
Det syns att man har levt."
Jag tänker på det ibland och tycker det känns så sunt att ha den inställningen.