Hilda

Till och med dockan har däckat i spjälsängen =)

Som dom prinsessor vi innerst inne är =))

Hur sugen blir man inte på att se den är absolut sjuka filmen?



Handlar om en pensionerad kirurg som drömmer om att skapa en mänsklig tusenfoting genom att placera människor på knä bakom varandra och operera ihop dom från mun till anus.

Är man lite knäpp om man älskar psykiskt sjuka filmer?
Eller är det kanske bara så att man har ett så ospännande liv så man söker spänning på detta sätt?
Jag tror på det sista. Och jag har absolut inget emot mitt ospännande liv, tvärtom.
Undra hur jag ska få Viktor att se den med mej..?
Han är ju inte rikigt något fan av skräckisar.
Jag säger att jag tror att den handlar om krig, superhjältar och snabba bilar =)

Läste i tidningen om en bil som hade kvaddat rakt in i väggen på bilprovningen någonstans i Sverige.
Bilen hade rymt därifrån, men den hade kört så hårt in i väggen att polisen hade kunnat sett registreringsnummret i bucklan. Det är väl helt otroligt. Jag förstår inte hur det går till... Siffrorna på en registreringsskylt är väl knappt utbucktande. Häftigt i alla fall.

En annan häftig sak är 26-åringen som ramlade ner i en klippskreva i ett berg och dog.
Eftersom man inte lyckas få upp kroppen så har dom bestämt att han ska få ligga begravd där.
Skrevan blir försluten för alltid.
Vilket fint sätt att dö på. Eller egentligen, vilket fint sätt att redan vara död på.

Vi var in till stan igår eftermiddag för att köpa sjätte säsongen av One Tree Hill.
Som vi har längtat!!
Köpte mat på Max och åkte hem till familjen Andersson-Wahlman och åt.
Sen blev vi kvar där.
Blev en riktig myskväll med OTH, pepparkakor och glögg.

Edvin charmade oss hela kvällen.
Visade flera gånger att han kan gå.
Inte många steg och lite vingligt, men oj så lycklig han blir.
Är inte långt kvar tills han springer omkring.
Han ställde sej upp för första gången också, från sittande.
Helt själv, utan stöd.
Det är så roligt att se hans framsteg.



Lånade en bild av dej, Rosanna.
Har blivit fruktansvärt dålig på att knäppa kort.
Måste skärpa mej.

I fredags var min första lediga dag av tre.
Vi hade bokat tid hos en bilverkstad för att få veta vad det skrapande ljudet från däcken var.
Det är ett ljud som har låtit från och till några månader.
När dom hade hissat upp bilen så visade det sej att däcket i princip satt helt löst.
Något kullager eller hjullagar höll på att rasa.
Han sa att det var körförbud direkt vid en besiktning och att han verkligen inte rådde oss att köra till Långsand. Alldeles för stor risk att däcket skulle lossna.

Den bilen har jag onsdag och torsdag kört alldeles ensam till och från jobbet.
Känns läskigt!!
Det var inga problem att laga och det skulle inte kosta så fasligt mycket,
men delar var tvugna att beställas. Så vi fick lämna bilen där.

Så vad gör man? Man kan inte bo som vi gör utan bil.
Världens bästa Emmy och Martin skjutsade oss från bilfirma till bilfirma.
Kan inte tacka er nog för det.
Och på den sjuttioåttionde hittade vi den.
Min pärla =)



En dålig bild, men ni ser hur fin den är va? =)
Det blev kärlek vid första ögonkastet, för både mej och Viktor.
Och det var nog första gången vi var överrens om något någonsin,
så det känns jätteroligt.
Så något riktigt jobbigt blev någon riktigt bra till slut.

Ja, nu var det ju ett tag sen jag skrev igen.
Men jag tror ni har lärt er att jag inte skriver på typ fem dagar,
sen skriver jag massa inlägg på en gång.
Då måste jag ju lixom skriva ikapp.

Ska jobba min åttonde dag på raken idag.
Och sen i lördags har jag inte fått en hel natts sömn heller,
så lite trött börjar man bli.

I söndags var vi hos Johan och Rosanna och firade Johan 23-årsdag.
Så mycket godsaker på bordet att jag inte ens orkade smaka den sista tårtan.
Tack för allt gott och grattis igen, Johan.

Sen på natten blev Nova magsjuk igen,
så jag var väl vaken minst två timmar allt som allt.
Vi tror att hon blev dålig av grejjset som sitter runt brieosten.
Hon lyckades slänga i sej det under ett obevakat ögonblick.

På måndagkväll var det afterwork.
Vi gick till Helt Enkelt och åt och drack.
Tills dom stängde såklart.
Vi har så otroligt trevligt när vi är ute så man vill inte gärna gå hem.
Viktor hämtade mej vid tolv och jag kom i säng runt ett.
Upp igen vid sju och åter till jobbet.

Idag hade jag tänkt sova ut för jag börjar inte förren tolv.
Men jag kom som tur var på att sotargubben skulle komma vid sju,
så inte blev det någon sovmorgon inte.

Så nu sitter jag här.

Det bor ett duvpar i parkeringshuset på jobbet.
Häromdagen hade deras bebis ramlat ner och tagit sej in i hissen.
Där satt den livrädd i ett hörn.
Som tur var så räddade en jobbarkompis den,
och lyfte hem den till boet igen.

Men igår hade den ramlat ner igen.
Denna gång hade den inte tagit sej in i hissen,
men den satt i ett hörn av parkeringshuset och kunde inte ta sej hem igen.
Den är inte pytteliten, men den har inte lärt sej flyga än.
Kan bara flyga lite, lite och deras bo är upp i taket.
Det verkar inte som att mamman och pappan hade stött bort den,
som man har hört att fåglar kan göra om någon har tagit i ungen,
för dom höll sej i närheten av den och försökte väl beskydda den.
Men duvor är inte dom tuffaste fåglarna i världen direkt,
så dom flydde fältet när man kom nära ungen.

Emmy hjälpte mej stänga på kvällen,
så vi tog tag i att få hem den igen.
Den var rädd och var inte så lätt att få tag i.
Men vi lyckades.
Ändå problemet var att vi var för korta.
Nådde inte upp till deras bo.
Hur gör man?
Jo, Emmy lyfte upp mej och jag lyfte upp duvan.
Tur att Emmy är så stark!
Så nu är den hemma åter igen.
Får se om den har lärt sej flyga nästa gång den ramlar ner.

Vissa nya människor jag har träffat på sista tiden har fått för sej att jag är både blyg och pryd.
Har letat lite betydelser på internet.

Pryd - Överdrivet eller tillgjort sedesam.

Blyg - Tillbakadragen, skygg.

Tycker ni verkligen att jag är det?
I så fall får jag be om ursäkt, för då har jag inte varit mej själv med er.
Ni som har känt mej länge tycker väl inte det?
Eller gör ni det?
Kanske är jag själv som inte känner mej så bra...?
Hmm...

See the mirror in your eyes
See the truth behinde the lies
Your lies are haunting me

See the reason in your eyes
Giving answer to the why
Your eyes are haunting me

Viktor hade varit på McDonalds och köpt lunch till honom och Linneá alldeles nyss.
Dom åt pommes fritsen i goda ro, men när dom skulle äta hamburgaren stötte dom på problem.
Det fanns inget underbröd. Inte på någon av dom. Burgarna var byggda på en ostskiva.
Han åkte tillbaka och bad om två nya.
Som tur var kollade hon i kassan dom två hon tänkte ge honom, för det var samma sak där.
Inget underbröd.
Så han fick vänta några minuter medans två nya gjordes iordning.
Det måste ha varit någon väldigt trött människa som hade lagat dom där burgarna.
Hahahaha =)


På grund av upphovsrättslagen är det väl bäst att jag skriver att
bilden kommer från therealrevo.com/blog/?p=8212

Igår var det dags för en tjejkväll igen.
Jag, Emmy, Rosanna, Paulina, Sara och Carro tog oss först en fika på, nu längre inte så, nya Wayne's.
Sen blev det bio. I kön lovade Sara Rosanna en hundring om hon sa, när hon bställde, att vi ville ha sex biljetter i hångelsofforna. Utan att tveka sa hon det, och vi höll på att dö av skratt. Mest jag och Sara.. eller egentligen mest Sara =) Riktigt omoget. Tror inte han bakom disken tyckte att det var riktigt lika kul.

Jag skulle betala min biljett sist och han erbjöd mej att köpa ett sånt där halva priset-biokort.
Jag sa att jag inte går så ofta på bio och då sa han att jag hade till 16 februari på mej att gå på en bio till för att ha tjänat in kortet. Vi har i och för sej ganska roligt, sa jag. Jo, jag märker det, var svaret jag fick.
Jag köpte kortet.

Vi såg Trubbel i paradiset. Den var riktigt rolig.
Det var vi sex, två tjejer till som också satt i hångelsoffa och tre killar som satt längre fram, sen inga fler.
Det är alltid lite extra mysigt att sitta på en nästan tom biograf tycker jag.



Tack för igår, hoppas det blir av snart igen.

Denna helg har varit riktigt uppvilande.
Film i fregdaskväll. Låt den rätte komma in.
En svenska skräckis från 2008. Hur konstig som helst, men rätt bra.
En salig blandning av vardagsproblem och vampyrer.

Igår var vi och kollade på lite bilar. Ett till körkort i familjen kräver ju en till bil.
Våran plan är att skaffa en liten bil som är billig i drift och en stor bil som är billig att köpa.
Men det var väldigt dåligt med små bilar på dom ställena vi hann titta på.
Av någon konstig anledning så verkar bilköp vara något man ska göra på vardagarna,
hur man nu ska hinna med det.
Nästan alla bilhandlare stängde två.
Och dom stora bilarna vi hittade var riktiga dyrgripar.
Viktor fastnade för en 370-tusenkronors bil och det var inte riktigt det vi hade tänkt oss.
En lunch på Dinners kostade vi på oss, men det var så inte värt det.
192 kronor för två normalportioner och två miniglas med läsk.

På eftermiddagen kom mamma och pappa förbi på kaffe.
För ovanlighetens skull hade jag nått att bjuda på.
Hemmagjord fruktsallad med vaniljglass. Riktigt gott.

Och på kvällkvisten kom Emmy, Martin och Elin på kaffe.
Blev mycket kaffe drucket igår. Hjälp med det nystartade pusslet fick jag också.
Pusslet som jag nu bara har himlen kvar på så det lär nog inte bli något mer byggt.
Det borde vara förbjudet att ha himmel på pussel. Bara blått, blått och blått.

Nu lär jag gå och tvätta håret.

Igår körde jag för första gången helt själv till jobbet.
Jag har ju kört till jobbet dom två senaste veckorna, men då har Viktor varit med i bilen.
Nu när jag var helt ensam och kände mej så fasligt vuxen.
Det gick i alla fall jättebra, om det var någon som trodde annorlunda =)
Lyxade till det och parkerade i parkeringshuset. 75 kronor för en dag.
Tur att det bara var en engångsföreteelse, för än så länge har vi bara en bil.

Jag burkar inte bli irriterad över småssaker.
Jag anser att man förkortar livet ett aning för varje gång man blir det.
Men idag blev jag det.

Skulle gå med Nova och hämta morgontidningen.
Hade knappt hunnit ut från gården när hon sätter sej och bajsar.
Jag plockar upp det, men för att slippa bära med mej bajspåsen till brevlådan så lägger jag den i hörnet av våran gård. När jag är påväg tillbaka kommer grannen ut. Jag hejjar som vanligt och det första hon säger är:
Vi har ingen sophämtning nu, så du får slänga påsen.
What???
Självklart, svarar jag. Jag lät den ligga för att slippa bära den till brevlådan.
Sen frågar hon om hunden är snäll.
Ja, säger jag.
Då kontrar hon med:
Det säger alla.
Nästa gång tänker jag svara nej på den frågan.
Kan vara roligt att se hur folk reagerar.
Förresten tror jag det är väldigt ovanligt att folk som plockar upp efter sin hund låter påsen ligga.
Finns lixom ingen vits. Just nu känner jag bara sköt dej själv och skit i andra.
Trevlig helg!

Jag har nu haft mitt körkort i lite mer än två veckor,
och jag har redan börjat med en väldigt dålig ovana.
Jag kallar det kompromisskörning, och detta gör jag utan att direkt tänka på det.
Råkar jag köra 60 på femtioväg, så kör jag 40 en stund när jag upptäcker det.
Råkar jag ligga lite väl långt åt höger så kör jag lite väl långt åt vänster också en stund.
Verkligen hur dumt som helst. Ska genast sluta med det.

Har precis haft Securitas här för information om ett trygghetspaket.
Med inbrottslarm, övervakningskamera, rökdetektor m.m.
Jag var helt anti från början, men nu vet jag inte längre.
Tänk vilken trygghet att någon övervakar huset när man inte är hemma.
Inbrott är jag inte direkt orolig för,
men det går nog inte en dag utan att jag tänker på risken att det börjar brinna.
Inte så värst fasligt dyrt heller.
Så nu väntar jag på att Viktor ska komma hem med lite bra för och emot argument.
Man blir ju lixom lite väl för när man har en säljare här.
Jag glömde fråga hur det egentligen fungerar med kameravervakningen.
Vore lite läskigt om dom kan kolla på kameran när som helst.
Men det borde ju bara vara när larmet är aktiverat..?
Får man väl hoppas i alla fall.

Jag har dessutom skaffat en spärrtjänst av ett bolag som heter Securia, som ringde idag.
Gällar alla ens kort, som bankkort och körkort, mobil och nycklar.
Hela familjens grejjer för 685:- för 3 år och 3 månader.
Ett nummer för att spärra allt. Hoppas verkligen att det var ett bra val av mej.

Jag har inte gett upp min blogg, vilket jag förstår om ni tror.
Jag har bara inte haft ork/tid att skriva på sista tiden.
Jag har fått nytt jobb. Samma arbetsplats men ny avdelning.

Sen förra måndagen jobbar jag på skönhet.
Det är verkligen jätteroligt, men samtidigt verkligen jättejobbigt.
Det är så mycket jag vill hinna göra och så mycket jag vill lära mej,
så när jag kommer hem på kvällarna är jag helt slut.

Grattis alla farar på farsdag, en dag i efterskott. Hoppas ni hade en underbar dag.
Jag och Emmy hann förbi mammsen och pappsen en snabbis mellan jobb och dans.
Fick supergod ost och skinkpaj. Tack mamma =)
Och pappa fick Jan Guillious bok Ordets makt och vanmakt.
Jag tror han var lite nyfiken på den, så det var nog en bra present.

Nu ska jag ta och städa lite och kanske skriva en önskelista till julen.
Man måste vara ute i god tid, så har alla tid och råd att köpa lite fler klappar =P

Fick detta på mailen av mamma.
Tanken var att man skulle skicka vidare, men jag vidarebefodrar det här istället.
Jag vet att det är mycket att läsa, men det är helt klart värt det.

Kalle är den typen du älskar att hata.
Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga.
När någon frågade honom hur han mådde svarade han:
'Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar'.
Han var en naturlig inspiratör.
Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.
Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom:
'Hur lyckas du?' Kalle svarade:
'Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag.
Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör.
Jag väljer att vara på gott humör'.
Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det.
Jag väljer att dra lärdom av det.
Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet.
'Säkert, men det är inte fullt så enkelt', protesterade jag.
'Det är det', svarade Kalle.

Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val.
Du väljer hur du vill reagera på situationen. Du väljer hur folk skall påverka ditt humör.
Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.
Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.

Jag funderade över vad Kalle hade sagt. Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget.
Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val, i förhållande till livet,
istället för att bara reagera på det.
Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven,
blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen.
Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan.
Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han:
'Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?'
Jag avböjde erbjudandet om att se ärren,
men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.
'Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter', svarade Kalle.
'Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val.
Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva'.
'Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?' frågade jag. Kalle fortsatte:
'Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra.
Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod det skrivet: 'Han är döende'.
Jag visste att jag måste göra något.
'Vad gjorde du då?' frågade jag.
'Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig', sa Kalle.
Hon frågade om jag var allergisk mot något.
'Ja', svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar.
Jag tog ett djupt andetag och ropade: 'Tyngdkraften'.
Genom deras skratt sa jag till dem: 'Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död'.
Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.

Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.
Inställningen är, trots allt, allt.
Gör er därför inga bekymmer för morgondagen.
Den får själv bära sina bekymmer.
Var dag har nog av sin egen plåga.
Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.

När det känns för j-ligt, tänk så här.....

Jag är tacksam.......
för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna.....
för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb....
för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.....
för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet....
för att gräsmattan behöver klippas , fönster tvättas och hängrännor som måste rensas, jag har ett eget hem....
för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen....
för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fri yttranderätt....
för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil....
för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt....
för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra....
för tvätthögen på golvet för det betyder att jag har kläder att ta på mig...
för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt....
för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever....

Häromdagen skulle en kund fylla i sina upgifter för att få ett klubbkort.
Hon började med att skriva sitt namn på översta raden, men sen tog det stopp.
Hon sa att hon inte riktigt förstog vad hon skulle skriva på nästa rad.
Din gatuadress sa jag. Hon såg fortfarande lika förvirrad ut och sa att hon bodde i Norrsundet.
Vet du inte vad gatan heter, frågade jag. Då blev svaret:
Jamen, vi har inte gator i Norrsundet, vi har vägar.

Igår var vi som sagt på fest hos Nicco och Paulina.
Det var verkligen hur roligt som helst.
Jag tog det lugnt med alkoholen men det var jag nog rätt ensam om.
Blev många bara överkroppar mot slutet av någon mystiskt anledning.
Var väl utklädningarna som tillslut blev lite jobbiga att ha på sej kanske.

Och Viktor slog på stort.
Medans alla hade fejkade sår både här och där så skaffade han sej ett riktigt jack i huvudet.
Vi skulle åka från Johan och Rosanna till festen och Viktor skulle lägga ölen i bakluckan.
Johan missade det och slog kanten av bakluckan rakt i huvudet på Viktor när han skulle stänga.
Han hade mössa på sej och sa att det gick bra.
Men nån timme senare vågade han sej på att ta av sej mössan och det var verkligen inget mysigt sår.
Det blev ingen resa till akuten, han fick ett Hello Kitty-plåster och det verkade hjälpa ganska bra.
I alla fall så länge han hade mössan på sej också, då blödde det inte igenom.
Och alkoholen kanske gjorde sitt för att hjälpa till också.
Olyckor händer så lätt, tur bara att det inte blev något allvarligare.


Viktor och jag som inbrottstjuvar


Anna och Matilda


Hampus och Johan


Nicco


Paulina


Rosanna