2013-01-11
Ibland ångrar jag att jag har skaffat barn.
Jag förstår att det låter fruktansvärt, men jag ska förklara.
I onsdags kollade jag på Efterlyst, som så många gånger förr.
Det var bland annat med ett inslag där man fick se en film från en övervakningskamera.
På filmen blir en kille i 20-årsåldern misshandlad till döds av tre andra ynglingar.
Förr skulle jag ha tyckt att det var otäckt, avskyvärt och vidrigt att se.
Det tyckte jag nu också, men med en sån intensivitet att jag inte kunde andas.
Jag överdriver inte. Jag kunde inte andas.
Jag tror att jag fick någon slags lättare panikångestattack.
Vad jag förstog så råkade denna kille bara vara på fel plats vid fel tillfälle.
Och nu är han död. Helt död...
Han kommer aldrig mera göra någonting.
Han kommer aldrig få känna gläjde, lycka eller kärlek,
Han finns bara inte.
En dag kommer Mio vara i 20-årsåldern.
En dag kommer Mio vara på stan på natten.
En dag kommer Mio träffa tre fulla killar på väg hem från krogen.
En dag kanske Mio är på fel plats vid fel tillfälle...
Hur fan ska man kunna skydda sina barn från sånt?
Jag får så fruktansvärt ont i hjärtat och tänker en stund att det är för stort.
Det är för stort för mej att ha ansvar över ett barn.
Och då gnager sig den lilla tanken fram,
att jag nog ångrar att jag skaffade barn...
Jag skulle inte byta Mio mot alla trygga, lugna nätter i världen.
Han är så otroligt värd alla vaknätter och oroliga minuter som kommer komma i framtiden.
Men förstår ni hur jag menar?
