Inte lätt..
Jag har redan märkt att jag inte har fattat hur sidan fungerar.. Först har jag inte skrivit ett inlägg som jag har skrivit (?), hur nu de har gått till och sen har jag startat två olika bloggar fast jag inte var medveten om de. Men så kan de gå. Jag fortsätter lista ut hur det egentligen ska vara.
Idag har jag varit hos föräldrarna för att säga hej då till lillasyster Emmy som ska till USA tre veckor. Hoppas hon får hur kul som helst, är lite avundsjuk faktiskt. Tänker på första gången hon skulle flyga. Det var två år sedan om jag inte minns helt fel. Vi skulle till Ayia Napa. Hon va lika rädd för att flyga som jag hade varit fyra år tidigare, första gången jag flög. Va 18 år och hade bestämmt mej för att aldrig flyga. Vet inte riktigt varför jag va så rädd, men så kan de väl kanske vara med saker man inte har prövat. Men en eftermiddag kom pojkvännens pappa och frågade om jag ville följa med till Teneriffa, han skulle bjuda.. Inte bara han och jag alltså, utan pojkvännen såklart och svärfars flickvän. Kunde lixom inte säga nej. Jag trodde nog jag skulle dö bara av att kliva på planet. Lyssnade på Helloween - If i could fly på högsta volum på mp3:n och vägrade prata med alla ungefär en timme innan planet skulle lyfta och framåt. Ungefär två minuter efter lyftningen, vi va fortfarande påväg uppåt, kom det luftgropar. Hur kul som helst visade de sej. Resten av resan satt jag och hoppades på att det skulle komma fler gropar eftersom det va så otroligt tråkigt att flyga. Det gick alltså bra, vilket det har gjort alla andra gånger jag har flygit efter det. Utom en gång. Va väl lite förkyld, och vid landningen fick jag så ont i öronen så jag bara grina och grina och hörde ingenting. Pojkvännen fick panik när han märkte att han inte kunde lugna mej och bad ena flygvärdinnan om hjälp. Hennes svar blev "Det går inte att göra nånting nu, borde hon ha tänkt på tidigare", sen gick hon vidare. De är service de... Okej att hon kanske inte kunde göra så mycket, men hon kunde väl åtminstonde sagt något lungnande. När vi väl hade landat på Teneriffa var jag så otroligt speedad och pratade oavbrutet i bussen påväg till hotellet. Om vad häftigt det va att se en palm, va varmt de va m.m. Väl framme på hotellet va svärfar gullig och upplyste mej om att hela bussen hade suttit och lyssnat och skrattat åt mej hela resan. Jag va alldeles för upprymd för att märka det. Men man ska väl bjuda på sej själv =)
Tillbaka till Emmys Usa-resa. Hon sa en så rolig sak. "Jag har inte vågat springa i trappor på flera veckor för jag är rädd att ramla och bryta benet så jag inte kan åka.. Och inte har jag gått mot rött ljus heller, nån kan ju komma och köra på en" =) Det är alltså helt okej att köra på henne när hon inte ska iväg nånstans.
Idag har jag varit hos föräldrarna för att säga hej då till lillasyster Emmy som ska till USA tre veckor. Hoppas hon får hur kul som helst, är lite avundsjuk faktiskt. Tänker på första gången hon skulle flyga. Det var två år sedan om jag inte minns helt fel. Vi skulle till Ayia Napa. Hon va lika rädd för att flyga som jag hade varit fyra år tidigare, första gången jag flög. Va 18 år och hade bestämmt mej för att aldrig flyga. Vet inte riktigt varför jag va så rädd, men så kan de väl kanske vara med saker man inte har prövat. Men en eftermiddag kom pojkvännens pappa och frågade om jag ville följa med till Teneriffa, han skulle bjuda.. Inte bara han och jag alltså, utan pojkvännen såklart och svärfars flickvän. Kunde lixom inte säga nej. Jag trodde nog jag skulle dö bara av att kliva på planet. Lyssnade på Helloween - If i could fly på högsta volum på mp3:n och vägrade prata med alla ungefär en timme innan planet skulle lyfta och framåt. Ungefär två minuter efter lyftningen, vi va fortfarande påväg uppåt, kom det luftgropar. Hur kul som helst visade de sej. Resten av resan satt jag och hoppades på att det skulle komma fler gropar eftersom det va så otroligt tråkigt att flyga. Det gick alltså bra, vilket det har gjort alla andra gånger jag har flygit efter det. Utom en gång. Va väl lite förkyld, och vid landningen fick jag så ont i öronen så jag bara grina och grina och hörde ingenting. Pojkvännen fick panik när han märkte att han inte kunde lugna mej och bad ena flygvärdinnan om hjälp. Hennes svar blev "Det går inte att göra nånting nu, borde hon ha tänkt på tidigare", sen gick hon vidare. De är service de... Okej att hon kanske inte kunde göra så mycket, men hon kunde väl åtminstonde sagt något lungnande. När vi väl hade landat på Teneriffa var jag så otroligt speedad och pratade oavbrutet i bussen påväg till hotellet. Om vad häftigt det va att se en palm, va varmt de va m.m. Väl framme på hotellet va svärfar gullig och upplyste mej om att hela bussen hade suttit och lyssnat och skrattat åt mej hela resan. Jag va alldeles för upprymd för att märka det. Men man ska väl bjuda på sej själv =)
Tillbaka till Emmys Usa-resa. Hon sa en så rolig sak. "Jag har inte vågat springa i trappor på flera veckor för jag är rädd att ramla och bryta benet så jag inte kan åka.. Och inte har jag gått mot rött ljus heller, nån kan ju komma och köra på en" =) Det är alltså helt okej att köra på henne när hon inte ska iväg nånstans.
