Hilda

Jag och Nova gav oss iväg på en promend trots kylan.
Det var kanske den jobbigaste promenaden någonsin.
Det finns en stig här i byn som leder till havet.
Under hela vintern så är det bara vi som har gått där.
Första gången efter att snön hade kommit i höstas var det ganska jobbigt att stiga upp den,
men jag tror nästan det var jobbigare idag.
När vi lyckades hitta stigen under all snö gick det bra,
men när man råkade kliva utanför sjönk man som en sten.
Ibland hade Nova bara huvudet ovanför.
Tänkte knäppa ett kort på det,
men jag kände mej så taskig.
Hade jag stannat hade ju hon behövt stanna eftersom hon gick efter mej,
och då kanske hon hade sjunkit ännu mer.
Nu är vi hemma i värmen och tryggheten igen i alla fall.



Förresten så var ju Linnéa och Nils här i fredags.
Var så roligt att träffas några timmar.
Jag var fullt upptagen med att prata med Linnéa och gulla med Nils så jag knäppte bara ett endaste kort.
Men det blev riktigt fint =)



Och en sak till innan jag lär göra något vettigt.
Jag har alltid, vad jag minns, bara ägt ett par helt vita strumpor,
så hur i hela friden har detta gått till?