Hilda

Just precis nu borde jag fortsätta med bortstädandet av julen,
men jag är så trött!!
Har sovit så fasligt dåligt.
Har vaknat mitt i natten dom sista två nätterna och dels känt mej helt pigg,
dels känt mej orolig på något konstigt sätt.
Det var visserligen fullmåne i måndags,
men det känns lite för längesen för att det ska ha någon inverkan.
Och imorse envisades Nova med att väcka mej när Viktor åkte, typ sju.
Jättekul att kliva upp sju en ledig lördag =(
Så jag tänker nog vila en stund nu istället,
för ikväll ska jag och Viktor på dejt, och då vill jag vara pigg.
Vi ska först ut och äta med några jobbarkompisar,
sen gå på bio.
Tror aldrig vi har varit på bio själva nångång,
så det ska bli väldans mysigt.

Igår såg vi amerikanska versionen av One Missed Call,
som gick på femman klockan tio.



Den var ganska bra,
men jag är så besviken för att jag inte längre blir rädd på det där härliga sättet jag blev när jag var yngre.
Jag har alltid älskat rysare och att skrämma upp mej själv.
Men nu är det inte så värst lätt längre.
Typ en sekund under filmen kände jag den känslan.
I filmen får personer missade samtal från en död persons mobil,
och när dom lyssnar av meddelandet hör dom sin egen röst i sin sista stund.
Dom får även ett datum några dagar fram och ett klockslag,
så dom vet innan när det är dax.
Och varje gång det ringer är det en speciell signal,
inte personens egna.
Det sista som händer är att den sista som har mördats mobil ringer upp ett nummer,
sen hör man bara tutandet när ingen svarar.
Ett helt sjukt häftigt practical joke man skulle kunna göra är att fixa fram ringsignalen från filmen och ringa till den mobilen precis när man på filmen hör tutandet.
När vi satt och pratade om det hemska skämtet lyckades vi inte komma på en endaste person vi skulle våga utsätta för det.
Känns som att man skulle riskera att personen i fråga skulle få psykiska problem.
Och ändå skulle jag verkligen ha önskat att Viktor hade varit förberedd igår,
och utsatt mej för det.
Då hade jag verkligen fått blivit rädd!!

Undra varför jag gillar känslan av att bli rädd så skarpt?
Jag tycker inte om att bli rädd när jag åker bil eller båt eller så,
och tror att jag ska dö.
Utan det ska vara rädslan man känner när övernaturliga saker är inblandade.
Jag är så sjukt fascinerad av sånt.
Nu under graviditeten har jag sett det grå folket jätteofta.
Det är dom som av olika anledningar har fastnat mellan det här liv och livet efter detta, och man ser dom bara väldigt flyktigt.
När man ser något i ögonvrån, men det är borta när man kollar dit,
då har man sett någon av dom.
Jag ser dom jätteofta i köket,
och jag väljer att tro att dom vakar över mej lite extra just nu.

Nej, men nu håller jag på att frysa ihjäl.
Förstår inte vad det är för fel på värmen här hemma idag..
Ska sätta på mej ett par extra strumpor och undersöka saken närmare.